De lagringsförhållanden som champagneproducenterna har i sina kalla, mörka och fuktiga källare är svåra för privata vinälskare att uppnå. Men vi i Norden har det faktiskt ovanligt väl förspänt tack vare vårt svala klimat. Väldigt många har säkert tillgång till en vanlig matkällare. Även om temperaturen varierar en del från sommar till vinter håller källaren oftast tillräckligt konstant temperatur. Det är viktigare att temperaturen är konstant än hur svalt man har i källaren, förutsatt att temperaturen aldrig överskrider 20°C.
Tänker man lagra sina viner riktigt länge är den perfekta temperaturen 8-12°C. Bor man i lägenhet kan man alltid lagra champagnen i kylskåpet under kortare tid. Har man inte råd att köpa de svindyra specialdesignade vinkylskåpen kan man köpa ett vanligt begagnat kylskåp och endast förvara sina viner där. Lagring är tyvärr ingen exakt vetenskap. Alltför ofta har jag druckit trötta och livlösa viner som varit lagrade på ett exemplariskt vis, och lika många gånger har jag druckit sagolika viner som blivit fullständigt misshandlade under lagringen.
Vin är en levande produkt och varje flaska lever sitt eget liv, vilket gör det hela ännu mer fascinerande.
När man lagrar sin champagne ska man känna till att magnumbuteljer utvecklas långsammast och halvflaskor snabbast. Detta beror på att relationen mellan luft och vin i en magnumbutelj helt enkelt är optimal för en långsam och fin utveckling. För mycket luft i förhållande till vinmängden ger en snabbare utveckling. Vin gjort i riktigt stora buteljer som jeroboam och methusalem tar ännu längre tid på sig att mogna förutsatt att de har genomgått den andra jäsningen i den stora buteljen. Personligen håller jag på att bygga upp en källare nästan uteslutande bestående av magnum.
Själva ordet vinkällare gör mig dock lite kluven. Å ena sidan finns en liten samlande ekorre i mig samtidigt som hela min kropp skriker, ”öppna, drick och njut. Viner är till för att drickas!”
Den här schizofrena inställningen har gjort att jag periodvis samlar frenetiskt för att några månader senare sätta igång och göra stora hål i samlingen. Lyckligtvis är det ju på det viset att de uppdruckna flaskorna inte alls är borta för alltid som många påstår utan det är först när man druckit dem som det starka minnet och själva upplevelsen av vinet ger en stor behållning.
En upplevelse som etsat sig fast som betong i minnet hos mig var när föräldrarna till en av min dotters klasskompisar kom hem till oss för att hämta sin lekande dotter. Eftersom vi endast kände varandra vagt blev vi sittande lite avvaktande med en kopp te i vardagsrumssoffan innan samtalet gick över på vin. Det visade sig att mannen var med i en herrklubb som träffades en gång om året och gjorde saker som James Bond gör i filmerna. Vid den senaste träffen hade man haft en Bondmiddag som kröntes med en flaska 1992 Dom Pérignon. Just den här kvällen blev mannen sjuk och var ytterst olycklig för att han missat den enorma upplevelse som hans vänner berättat om. Till saken hör att han aldrig druckit champagne över huvud taget och att han alltid känt en stor nyfikenhet inför ämnet.
Eftersom jag lärt mig att det är mycket roligare att bjuda på vin till okunniga som har en vilja att uppleva än att bjuda bortskämda vinproffs på höjdarviner fick jag ett plötsligt infall. Jag gick ned till min källare och hämtade upp den sista flaskan 1964 Dom Pérignon, en riktig legendar som jag har för mig öppnades i ”The man with the Golden Gun”av Scaramanga och Nick-Nack på den numera berömda stranden på James Bond Island i Thailand. Just när familjen skulle gå smög jag fram varsitt sprudlande glas utan att visa flaskan. Paret strålade ikapp med det gnistrande briljanta vinet. Du är inte klok! Öppnar du en flaska äkta champagne!?
Jag svarade inte och gav dem en snabblektion i hur man provar vin för att maximera upplevelsen. När kvinnan tog sin första klunk såg jag en lyckotår i hennes ögon. Icke utan stolthet tog jag fram den omisskännliga flaskan varpå mannen kastade sig runt min hals och kramade om mig på ett ytterst osvenskt och spontant sätt. Sedan den stunden har vi fått ett par riktigt nära vänner som förstås blivit helt tokiga i champagne. Det enda negativa är att det blir svårt att hitta någon flaska som toppar den fantastiska upplevelsen ”Dompan” gav.
Delad glädje är dubbel glädje!
