fbpx

Krönika; sommaren 2024, vips så var den över [SWE]

Picture of Richard Juhlin

Richard Juhlin

En krönika av Richard Juhlin om sommaren 2024. [read the full champagne story] 

Estimated reading time: 13 minutes

Sommaren är kort

Ja så rätt han har Thomas Ledin, som för övrigt tillsammans med Wille Crafford kanske är mina skönaste nya vänner som jag har stiftat bekantskap med under året. Givetvis euforistärkta av en duo årgångs-Krug och en trio Cristal fann vi varandra i Operabaren. Jag sitter just nu och tittar ut över ett lugnt och hänförande vackert naturområde utanför mitt fönster på Lidingö. Det är verkligen lugnet före stormen. Så tyst, så harmoniskt, fortfarande dominerar det gröna, bara med små vackra inslag av ockragult och lätt höstrodnad med en generande behaglig temperatur som sammet mot kinden. Har precis varit och lämnat min son Leo på fotbollsträning i samma priviligierat natursköna naturpark och slogs av harmonin i hela naturen och hos alla positiva människor som verkar så utvilade och sugna att komma i gång med sina lustfyllda arbetsprojekt efter sommarens kraftsamlande semestervila. Jag älskar den här tiden mitt i september när solen fortfarande värmer, men inte är för varm för att sitta i på lunchserveringen. Getingarna är borta och luften är hög och klar, träningslusten, nystarten och duktighetsandan genomsyrar de flesta av oss så här års, eller?? 

Påverkansfaktorer ?

Så brukar det vara för mig, men jag vet inte om det är åldern eller om det är andra faktorer i livet som gör att jag inte riktigt känner så i år utan i stället är lite smådeppig. Lägre testosteronnivå? Småskador som stör träningen? Färre arbetsuppgifter? Motgångar med familjehälsan och i barnens karriärer? Ett sorgligt hatiskt och aggressivt konfrontativt samhällsklimat och världsläge? Antagligen en kombination av allt detta, men allra mest en jobbig känsla av att tiden går för fort och att ålderdomen närmar sig med stormsteg. Vänner som går bort, släktingar som inte längre är lika vitala, kompisar som inte orkar med de självklara eskapaderna vi alltid gjort och tagit för givna. Alla dessa känslor samtidigt som jag har en underbar familj och själv står på toppen av min yrkeskarriär. Aldrig tidigare har det gått så bra trots att jag anstränger mig mindre och presterar mer luststyrt och sporadiskt än tidigare. Jag kanske är värd det efter allt jobb jag har lagt ner sedan 1986 då gymnastiklärarens champagneintresse började med en rivstart från noll till 100 över en natt. Mina Richard Juhlinviner både med och utan alkohol säljer som aldrig förr och jag har en underbar stab runt omkring mig som tar hand om mina alster både på den kommersiella och administrativa sidan. Björnstierne och Herman sorterar och förgyller mina bubblande kreationer och Champagne Club har idag miljontals besökare och jag kan sitta i min vackra villa och titta ut över min nybyggda pool och testa nya champagner varje dag som kommer till dörren med FedEx och DHL.

Varför är jag då deppig? 

Richard Juhlin

I grunden tror jag att det är för att jag älskar livet. Ja det kan låta paradoxalt, men jag tror att de flesta livskriser härrör från det faktum att man älskar livet och helt enkelt inte vill att det ska ta slut. Åtminstone vill jag uppleva mer av allt det underbara som mina 62 år hittills har gett mig. Jag lever på vackra minnen, i nuet och längtar alltid samtidigt till nästa stora upplevelse. Dessa tre sammanflätade tidsrymder vars balans är så essentiell för lycka och njutning.

Kärleken till hösten

Jag älskar egentligen hösten, jag säger ”egentligen” därför att när den viskar sina första viskningar fylls jag av sorg och vemod trots dess skönhet. Inte för höstens eget mystiska väsen. Det är ju i sanning helt mirakulöst vackert med färgprakten, ljuvligt med skogspromenaderna och joggingrundorna i Lidingöloppsspåret. Kantarellerna, höstskörden, de mustiga röda Bourgognerna, Eddis krämiga Karl-Johansvampsrisotto, första Albatryffeln på Mancini, de första tända ljusen på matbordet, den frustande energin i höststormarna, morgondimman, daggen och Finlandsfärjornas mistlurar som skapar en bekant och hemtrevlig melankoli jag hört sedan min barndom. Nej det är inte hösten som är problemet.

Det stora problemet är att hösten är ett försteg till vintern och döden!

Richard Juhlin

Hösten skvallrar om att det har gått ännu ett år som för oss alla närmare etterstupan och framför allt väldigt nära den färglösa svidande kalla årstiden som stavas VINTERN. Denna styggelse till påfund som gör ont i märg och ben och som varje år får mig att avundas folk som fötts på varmare breddgrader. Förlåt, jag ska inte deppa och orera mer över denna faktumstyrda styggelse. Dags att gilla läget. Eller hur? För barnens skull lovar jag att hålla ut över både första advent och lucia och glädjas åt julen med en lussebulle som tröst i min hand och sedan se till att jag förflyttar mig skyndsamt till en del av vår planet där färg och ljus är en självklarhet. En plats där solen värmer och ger liv.

Skottland

Färg och ljus har annars som vanligt varit självklart hela denna sommar. Jag skrev att sommaren är kort, men jag ska i rättvisans namn tillstå att jag har varit duktig på att förlänga cykelns gyllene period i år. Jag tjuvstartade med min son Henrik, Björnstierne och min trogne fotograf Pål Allan i Skottland. Ett underskönt landskap mötte oss när vi spände bågen ordentligt och gjorde en pilotfilm för produktionsbolagen att bita i. Vi har nämligen gett oss katten på att vi ska lyckas placera en Tv-produktion på någon bra plattform och visa världen hur härligt och unikt Champagne Hiking är. Annars charmiga Edinburgh regnade bort, men Isle of Skye och Loch Ness var verkligen lika majestätiska platser som vi hade hoppats på. Visserligen träffade jag aldrig på Nessie, men ett 20 minuter långt bad i 9-gradigt vatten fick jag till. Vad gör man inte för konsten? Givetvis var vi extremt fokuserade på arbetet, men jag tror ni ser att vi njöt på riktigt när ni tittar på ”Champagne Hiking goes to Scotland”. Bollingers dyrbara Pinot Noir-trio vid den världsberömda stenformationen Old Man of Storr var nästan overklig och avslutningen på fjordstranden nedanför vårt hotell i gassande försommarsol ler fortfarande mot mig i minnesbankens mest oxytocinfyllda delar. 

Gotland

Efter Hebriderna var det återigen dags för ytterligare en ö att tas i besittning av Björnstierne och mig. Östersjöns pärla Gotland har blir skådeplats för avancerade champagnemöten och hikings i absoluta världsklass som ni bland annat kan se från vår Champagne Fridayfilm där Jacquesson mötte blåeld och raukar i Holmhällars unika natur. Stjärnkocken Daniel Couet har numera blivit fullvärdig medlem i vårt illustra champagnesällskap på Vamlingbo Prästgård, där fågelkonstnären Lasse Johnsson tar emot oss och våra läckraste magnumbuteljer. Den traditionella champagnemiddagen blir inte direkt sämre av att Daniel lagar specialkomponerad spis anpassad till våra bubblande klenoder. Redan här kändes det som vi fått ut en hel del av sommarens fröjder. Familjedelen fick också sitt med ett känslosamt och hoppfullt ”den ljusnande framtid är vår-firande” av Melker, den nybakade studenten på väg ut i stora världen, samt ett ultrasvenskt midsommarfirande på min systers landställe mitt ute på åkern där givetvis champagnerna satt som en smäck till både silltallrik och gubbröra. 

Norra Spanien

Årets stora sommarresa där barndomsvännen ”Henrik den äldre” och jag tar med våra vuxna barn på en träningsfylld och gourmetstinn bilsemester i lyxklass, gick den här gången till norra Spanien. Vi startade denna tradition, (det börjar bli många resetraditioner numera), för tre år sedan i Italien med italienskt EM-guldfirande i Milano, naturskådespel i Dolomiterna, avslappning och klassisk semester vid Comosjön innan vi kände oss som vi ägde Toscana och halva kungariket. Året därpå styrde vi kosan till det grekiska fastlandet med Meteora som overklig höjdpunkt och mer bekvämt lyxigt traditionellt semesterfirande i Costa Navarino och gourmetupplevelser i Aten. I fjol var det Södra Frankrike som stod för grannlåten med en mix av Calanques, riddarborgar i Carcassonne, Rivieraexcesser med Mirazur som topp och Champagne Hiking med Vingårds-Selosse vid Mont Blancs fot. I år var vi så flitiga att ni kan följa oss detaljerat om ni spanar in våra Champagne Friday-filmer. Stjärnkrogarna stod som spön i backen med grandios inledning i San Sebastian på Akelare, magplask på Mugaritz. Magplask var ett passande ord då det kanske mest magstarka var när vi uppmanades att slicka i oss olivolja från vår mammas 37-gradiga lermage. Allra bäst av krogarna var den betydligt mindre berömda 2-stjärniga Asturiska bergsrestaurangen Marcial där familjens hus hade renoverats upp till en hemtrevlig gastronomisk oas i världsklass. Hela den spanska nordkusten från Baskien via Kantabrien, Asturien till Galicien är hänförande vacker och grönskande med svala temperaturer och hög nederbörd även i juli. Ena stunden påminde landskapet om Skottland eller Bretagne för att i nästa kurva föra tankarna till Norge och i nästa hamnade associationerna hos södra Australiens eukalyptusskogar som Franco lät plantera här efter en resa till Australien. Även despotiska härskare råkar ibland lämna något gott efter sig i sitt annars ruttet stinkande eftermäle. 

Som champagnes pilgrimer i Santiago de Compostela

Avslutningen på vår resa som champagnes pilgrimer i Santiago de Compostela blev andäktig och euforisk med två versioner av magnum Grand Siècle på två man i en innergård från 1400-talet. Det ligger onekligen något i talesättet. ”En magnum är den perfekta storleken för två om endast den ene dricker.” Annars håller jag nog både vistelsen på SPA-hotellet mellan bergen och den dramatiska Atlantkusten i Asturiska Palacio des Luces, samt våra vandringar i Picos de Europa som mest minnesvärda upplevelser från denna resa. Vinmässigt är det helt klart en champagne som sticker ut. Inte bara här utan hela sommaren både i Sverige, Italien och Spanien var det olika årgångar av Pommerys ultrasofistikerade prestigechampagne komponerad på de främsta druvorna från Cramant, Avize och Aÿ som var vinlistornas stora fynd. Louise Pommery med några extra års källarmognad är nämligen hänförande vacker, intellektuellt utmanande och törstsläckande oemotståndlig. Glädjande för oss och tråkigt nog för huset i Reims har inte PR-avdelningen gjort alls samma goda jobb som Roederer, Moët och Perrier-Jouët lyckats göra med sina prestigechampagner Cristal, Dom Pérignon och Belle Epoque, så den sprudlande och långsamt utvecklande Louise Pommery går under radarn. Våra medhavda flaskor i vinothèqueform av 2004 och framför allt 2002 till våra Champagne Hikingstunder vid Bulnes och vid floden Sella går till historien.

Ischia

Efter våra spanska äventyr var det återigen dags för mig, Ragni och mina sol- och badälskande fortfarande ganska små barn Leo och Nora att åka på semester till Ischia. En favorit som vi besökte för första gången redan 2018. En ö högt aktad i Italien, men okänd för de flesta andra nationaliteter. Lite konstigt tycker jag med tanke på att ön starkt påminner om världsberömda Capri och endast ligger två mil därifrån. Det är hit napolitanarna åker när de vill komma bort från sin pulserande vackra, men stökiga stad vid Vesuvius fot. Capri är förmodligen att betrakta som ännu vackrare med sina än mer dramatiska klippor och hänförande vyer, men den underbara pärlan är tyvärr överbefolkad av turister med allt vad det innebär under högsäsong. Ischia är ungefär dubbelt så stor som Capri och betydligt mer genuin och i mina ögon charmigare med en bedagad air av historia och Bella Notte-romantik från 50-talet då filmstjärnorna samlades i klasar på det nyöppnade lyxhotellet Isabella Regina i Lecco Ameno. Tempot är lägre och människorna utstrålar en värme som är som balsam för själen för oss frysande nordbor. Helt turistfri är dock inte ön. Ön har just nu fått ett uppsving genom filmatiseringen av Elena Ferrantes, ”Min fantastiska väninna” som delvis utspelar sig här. De flesta av de allra största lyxjakterna kör varje sommar sin vanliga rutt med början i Ravello, Amalfi, Positano, Nerano, Il Faraglione utanför Capri innan de passerar Ischia på väg mot Ligurien med Cinque Terre och Portofino för att slutligen nå den franska Rivieran. Den här sommaren var fortfarande starkt präglad av berättigade restriktioner mot de ryska oligarkerna och lyxjakterna var betydligt färre. Den båt som fascinerade oss mest var en brittisk segelbåt med uppseendeväckande hög mast som Leo undrade hur den kunde hålla balansen om den hamnade i storm. Det kunde den tydligen inte utan sjönk som bekant tragiskt förtöjd på samma sätt utanför Palermo några veckor senare.

Capri

I år var det ett par saker som stack ut lite extra under vår vistelse. Det ena var vespaturen upp till min och obetalbare Gerardos smått religiösa Champagne Hiking i solnedgången med en alldeles perfekt 2002 Comtes de Champagne på en av öns allra högsta utsiktsplatser som ni kan se i en av de vackraste Champagne Friday-filmerna vi hittills har gjort. Det andra var vår utflykt till Capri där vi hade turen att drabbas av resans enda regnskur. Ett skyfall som skrämde bort de andra turisterna från gatorna och som gjorde vår familjepromenad genom Capri stad till ett rent kontemplativt nöje. När himlens portar öppnade sig lite väl mycket även för oss sprang vi in på världsberömda Hôtel Quisisana och värmde oss med en skönt oplanerad lunch där undertecknad smaskade i mig den italienska sommarens enda lunchflaska i form av en läskande och kokosdrivet småexotisk 2020 Where dreams Chardonnay av mästerlige Jermann. Vi hann också med att utforska andra sidan av ön, Anacapri med 2-stjärniga L’Olivo givetvis ihop med en flaska 2002 Louise Pommery igen innan jag dagen därpå förvånades över att min svindel som jag trodde hade minskat med åren var tillbaka med full kraft i sittliften på väg till öns topp.

Så vackert, men vilken mardröm att dingla med benen när huvudet snurrar och magen hissnar.

Richard Juhlin

Väl tillbaka till Ischia kunde vi inte motstå ett kärt återbesök på Nino de Constanzos paradiskrog Dani Maison. Ja, jag tycker verkligen att restaurangen förmodligen är Italiens allra främsta! Italiensk matkultur är ju ofta som bäst när den är enkel och inte tillkrånglad. Mammornas rätter med perfekta lokala råvaror baserade på gamla familjerecept där man tävlat med granngården i generationer kan vara himmelskt goda. Finkrogarna har svårare att imponera när de försöker att lira franskt, men Nino har hittat den fantastiska balansen i allt han gör. Efter våra familjeresor en dryg månad i Spanien och Italien var det riktigt skönt att komma hem och landa i något slags vardagsliknande tillstånd ett par dagar innan jag fick semesterabstinens som stillades med några sköna champagnesammankomster med goda vänner i min egen trädgård och vid poolen. Som gammal lärare med långa sommarlov har jag alltid varit så bortskämd med ledigheten att jag tidigt börjat misströsta och inte kan låta bli att uttrycka den idiotiska frasen. “Sommaren är snart slut” redan när det är tre veckor kvar på semestern. 

Champagneorgie på Sölleröd

Just som jag tror att hela härligheten är över börjar det dra ihop sig till en av årets verkliga höjdpunkter. En sommarens Grande Finale. Den 19e upplagan av Björn Leisners Champagneorgie på Sölleröd Kro norr om Köpenhamn. Det var bara det att det inte alls var Björn som stod för grannlåten denna gång, utan hans främsta kund och en av Nordens största champagnesamlare höll själv i dirigentpinnen och bullade upp ett veritabelt sprudlande smörgåsbord av rariteter, de flesta i perfekt kondition direkt från huset. Eller vad sägs om tre 96: or från Krug med Clos du Mesnil både från magnum och vanlig butelj? Eller kanske 71 mot 73 Dom Pérignon Oenothèque eller 1985 Belle Epoque Rosé på magnum? Kanske det vattnas lite extra i din mun när du läser att vi drack magnum Salon 2008 mot 1988 Salon och 1988 DP P2 mot 1988 Krug Collection? Blev du avundsjuk när 1949 Cristal och 1976 Comtes de Champagne stod på menyn? Eller var det Esprit du Siècle, detta unikum i 300 magnumexemplar som Moët gjort från en mosaik av årgångar mellan 1900–1995 som lockar mest och som för mig var bäst av allihop? Overkligt och så där sanslöst storartat utan att bli skrytigt var det i alla fall. Blindprovning, men mer betoning på njutning än på resultat. Hela tiden med ett leende på läpparna. En stämning som danskarna med sitt berömda gemyt är mästare på att skapa och bibehålla. Det var verkligen med just detta leende på läpparna jag och min dotter Stella laddade min bekväma Polestar Limited Edition i Helsingör på väg hem och njöt sommarens sista suck vid Hamlets slott med en snabbsmältande Hansenglass i näven. För trots att jag inte vågade åka en enda attraktion på Tivoli förutom kärlekstunneln på grund av min nygamla svindel var vi så nöjda med våra dagar i Nordens verkliga huvudstad. 

Igår läste jag en artikel som i korthet gick ut på att lyckliga människor ser glaset som halvfullt i stället för halvtomt tack vare en personlig läggning som nästan till 100 procent är genetiskt betingad. När jag tittar på min pappas 89-åriga framåtlutade optimism och minns min mammas smittande skratt som fyra år efter att hon lämnade oss tydligt ekar i mitt inre kan jag bara konstatera att jag ju är en av de som fötts med rätt gener i lyckolotteriet och bestämmer mig härmed för att sluta deppa och se fram emot Paris i övermorgon och min snart 50:e VIP-resa med Champagne Club. Det pirrar skönt i magen och jag kan nästan känna smaken av en sekelskiftes Pol Roger och doften av en mogen Bollinger R.D. som snart ska serveras oss i skördetid i mitt andra hemland av mina kära champagnevänner. Det där tröttnar jag aldrig på trots att jag är uppe i 16 000 olika champagner. Livet kan faktiskt vara rätt så underbart ändå när jag tänker efter.

Richard Juhlin 19 september 2024

Stay tuned Sign Up